Sök
  • Pernilla

Bästa nyheten!

Efter några tappra försök trodde jag att jag fått fel nummer. Men vad fel jag hade! Jag har fått sms av doktor Håkan Ax och han skrev "Vilken suprise, Pernilla!" Vi har bestämt att vi ska träffas!! Dock är han på resande fot en vecka till så jag får hålla mig till tåls. Vad jag längtar!


Idag har jag även skickat förfrågan till regionarkivet Kronoberg (tack så mycket för tipset Anita - du är en klippa!!), i hopp att få fram mer information om barnhemmet Hamplyckan i Växjö. Jag hoppas att det går smidigt!


Mer har jag inte hunnit idag!


Jag tänkte parallellt berätta om min barndom från det att vi blev adopterade....


Jag har räknat ut att jag är dryga 7 år gammal. Jag tror att vi blev hämtade på barnhemmet. Vi kom till en familj i Varberg jag och min bror Per. Familjen hade redan innan hade en adopterad son. Han var ca 15 år när vi kom till familjen och han hade bott hos familjen sen han var 2 månader gammal.


Mina adoptivföräldrar hade hundkennel, men också andra djur. Så roligt med alla dessa djur! Och jag hade en egen säng. Delade dock rum med min bror Per, men nu skulle vi ju inte flytta mer. De första minnena jag har är i Karl-Gustav, i trädgården. Det måste ha varit på sommaren, eller kanske våren 1978 - jag ska fylla 7 år då. "Nu är det klart! Ni ska bo hos oss nu. Nu kan ni kalla oss mamma och pappa". Min styvmamma har en annan historia om det tillfället: "ni frågade om ni fick kalla oss mamma och pappa!". Jag har inget minne av det..


Vi bodde först ett litet tag i Grimmared. Furulund hette stället. Men jag tror att jag och min bror bara bodde där några månader, sen flyttade vi allihop till Karl-Gustav. Jag tror det var för att huset i Karl-Gustav var större. De drev som sagt en hundkennel, men vi hade alla möjliga sorters djur: katter, hundar, kalkoner, höns, gäss, får, grisar, kor, kalvar, får, undulater, fiskar, och kaniner. Det var så mysigt med alla djur - jag älskar verkligen djur!


Det gick en grusväg genom gården så ladugården låg på en sida och boningshuset och hundhuset låg på andra sidan. Runt hundhuset fanns det 8 hundgårdar. Vart och ett av dem hade en lucka in i hundhuset och innanför var det hundboxar. Där fanns det en pläd och tidningspapper till hundarna för varje kväll stängdes hundarna in i sina boxar för natten. Några hundar var "inne-hundar" och var inne i huset och jag hade själv en hund, Festivitas, en keeshond. Jag döpte om henne ganska snart till Festis! Hon var min bästa vän! Inget gick upp mot att borra in ansiktet i hennes yviga päls och gosa. Hon låg jämte mig på mitt rum nästan alltid. Och vi tog många mysiga promenader i skogen, hon och jag.


Vi barn hade sovrum på andra våningen precis som våra nya föräldrar. I mitten var det en stor hall där vi hade alla fåglarna, förutom två nymfparakiter som satt i en bur i köket. Huset var stort med ett sånt där brutet tak, sex rum, stort kök. Varje dag fick vi elda i en spis i köket för att får värme och varmt vatten. Som ni säkert kan lista ut så fanns det aldrig varmt vatten på morgonen. Eldade man för hårt började det att dunka på vinden, då fick man gå och spola varmvatten i massor för att lätta på trycket.


Huset låg cirka sju kilometer i från byn Karl-Gustav och dryga tre och en halv mil från Varberg. Mitt ute i skogen. Närmaste granne var hundra meter bort, men sen var den minst en kilometer till nästa - fågelvägen. Naturen var fantastisk! Grusvägen ner till stora vägen, cirka fyrahundra meter, var som en enda lång backe. Efter ungefär tvåhundra meter fanns det ett litet hus som det stod Televerket på, så det kallade vi för telehuset. Där inne knastrade det och knäppte. Denna vägen gick jag från ettan till nian i ur och skur, i mörker och ljust. Nere vid stora vägen hämtade en skoltaxi upp mig för att köra mig till skolan i Karl-Gustav. På vintern kunde vi åka pulka i backen och om det hade bildats is eller hårt packad snö åkte vi spark. Vilken fart det blev! I vår hage hade vi också backar, tillräckligt lång och brant för att åka lite skidor och pulka i. Bara inte fåren gick i vägen.


Nya släktingar kom på besök under en tid och det var alltid glatt och högt i tak. Alla ville träffa oss "nya" barn. Jag fick nya kusiner, många faktiskt. En av mina jämnåriga kusin bodde i Köping och där tillbringade jag fyra veckor på somrarna. Jag trivdes väldigt mycket med den familjen och min nya kusin! Hon kom även till mig fyra veckor, så vi hängde ihop väldigt mycket. Vi träffas även nu, dock har det gått ett tag sedan sist. Andra somrar hade vi sommarbarn, en tös ifrån Varberg och en pojk från Göteborg.


Cirka två, tre kilometer bort fanns det en sjö som kallades Stråksjön. Där badade och fiskade vi. Man kunde bara cykla ner - hur smidigt som helst.


Detta var ju en idyll - verkligen! Tänk att få en andra chans!


Men bakom idyllen gömde sig något helt annat...


Jag har som vuxen nu fått reda på att det var bekanta som umgicks med vår familj och några i den nya släkten, som visste att det inte stod rätt till.


Jag stod ut tills helgen innan jag fyllde arton år..då rymde jag till en kompis i Mjöbäck. Efter den helgen tog jag mig in till min något äldre pojkvän och stannade där. Det dröjde ganska länge innan min styvmamma fick veta var jag var. Då ringde hon mig: "Jaha, det är mamma här!" Jag svarade bara "hej!". Jag hann knappt säga hej innan hon fortsatte: "tänker du komma hem eller hur har du tänkt"? Rösten var barsk och jag kände direkt hur jag blev rädd som jag så många gånger förut. Men denna gången stod jag på mig, och samlade mod: "jag tänker inte komma hem igen". "Bra då vet jag!" så slängde hon på luren.


Jag satt en stund och funderade, var jag fri nu eller kommer hon och hämtar mig? Men det kan hon ju inte - jag är ju myndig nu. Det måste ju innebära att jag är fri! Och så var det och så blev det , men det kom att dröja länge till innan jag kunde slappna av om natten och känna ro.

Jag tidigare i höst på en semester resa i Lindos, Rhodos.

791 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

En andra chans

En början på boken jag så länge tänkt skriva, Början kommer här. Resten kommer i en bok, färdig någon gång i framtiden. ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ En andra chans av Perni

 

Subscribe Form

©2018 by Pernillas minnen. Proudly created with Wix.com

  • Facebook
  • Twitter
  • LinkedIn