Sök
  • Pernilla

En andra chans

Uppdaterad: 30 jul 2019

En början på boken jag så länge tänkt skriva, Början kommer här. Resten kommer i en bok, färdig någon gång i framtiden.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

En andra chans


av

Pernilla Nordén

Att jag och min bror skulle stått framför dem, en sommardag, hållit varandra i handen och frågat om det var okej att kalla dem mamma och pappa är inget jag har något minne av. Däremot minns jag att vi blev tillsagda en dag att kalla dem mamma och pappa från och med nu. Att alla våra släktingar, Farmor och Farfar, mina fastrar, mina halvsyskon, kusiner och moster, inte längre var mina släktingar. Vi hade ju precis varit en hel sommar hos Farmor och Farfar i sommarstugan och badat och haft det bra. Nu skulle det vara som om de aldrig hade funnits. De sa att vi var en ny familj och allt annat räknades inte längre. Och snart skulle vi får träffa våra nya släktingar. Vi skulle snart åka och hälsa på dem och lära känna dem.


Jag kommer inte ihåg känslan när vi blev tillsagda att tilltala dem som mamma och pappa. Förmodligen stod jag där fylld och tom på samma gång. Tom, för att jag på nytt miste min familj. En gång till. 2 år tidigare min mamma och pappa och nu skulle jag förlora mina släktingar. Mitt liv som jag bara hade börjat på, mina 7 år, blev till intet gjort och allt skulle bort. Men kanske också fylld av den andra chans jag skulle få. Att bli älskad och få trygghet. Nya släktingar och syskon. Glömma allt som varit. Den tragiska olyckan och kringflackande mellan hem där ingen tycktes vilja ta hand om oss. Nu skulle vi få det bra. Allt skulle bli bra nu. Vi hade en ny mamma och pappa som skulle älska oss och vi fick en andra chans.


Idag när jag ser tillbaka är det endast med stor besvikelse som jag minns. Ett svek. Ett svek från de som då var ansvariga. Det skyddsnät som skulle finnas där för oss utsatta barn fanns inte. För oss barn som inte kan protestera när de vuxna gör fel mot oss. Inte vågade säga ifrån. Kanske skulle de snälla vuxna bli arga, om vi avslöjar vad de dumma, i samhället respekterade vuxna, har gjort mot oss barn? Mot mig.


Ni ansvariga borde ha brytt er om mig. Ni borde frågat och följt upp hur jag blev behandlad. Ni borde ha lyssnat på det rop om hjälp som jag inte förmådde skrika ut. Ni borde omfamnat och räddat mig. Ni borde låtit min andra chans bli bättre. Tröstat. Lyssnat. Varit med mig i min sorg och saknad av min mamma och pappa. Låtit mig få kärlek och trygghet.

Istället lämnade ni av mig i ett helvete…


Jag känner att det är dags. Dagen som jag så länge väntat på är nära. Inte för att jag har längtat direkt, men som ett avslut på allt. Min andra chans är bara runt hörnet.



KAPITEL ETT


Berget av tvätt var enormt. Allt skulle ju vara så tipp-topp och städat och avtorkat, dammsuget och undanplockat. Men tvätten. Alltid en stor hög som aldrig försvann. Sex personer i hushållet och det blev mycket tvätt. Ett bord i hallen på övervåningen fick agera avstjälpning för tvätt som var torr och som borde vikas. Denna veckan har jag sysslorna inne i huset. Det står på lappen i köket, på anslagstavlan. Pernilla: sysslor inne och så var det uppradat vad jag hade ansvar för och skulle uträtta den veckan. Den andra veckan hade jag sysslor ute. Då skulle jag hjälpa till med hundarna då min nya familj drev hundkennel. Men denna veckan var det alltså inne och det var på min lott att ta mig an högen av tvätt.


Jag stod och stirrade på högen av tvätt och den påminde mig om att hon är minsann inte så jäkla bra och perfekt som hon ville påstå. Då skulle hon väl ha rensat bort högen med tvätt. Och hon skulle vara med överallt och bestämma. Även i skolan. Klart hon satt med i Hem och Skola. Där de tar beslut om hur min skola ska ha det, vad vi ska hitta på för resor och massa annat som en skola måste besluta om. Där var hon med. Min styvmamma säger att hon kan allt, vet allt och att hon har ögon i nacken. Med andra ord ser hon allt också. Jag vet ju att det inte är sant. Men ibland började jag nästan tro på det. Som den gången när jag sparkade ut isen hur en av hinkarna som stod inne i en hundgård. Jag kanske var sju, åtta år. Den gick så klart sönder. Det visste jag att den skulle göra. Jag visste det innan jag sparkade. Men jag var ändå tvungen att sparka till den. Så fort jag så att den spruckit tittade jag upp för att se om någon sett att jag sparkat till den. Men det fanns ingen i närheten. Tur! Jag hade kunnat få så mycket skit för det. Så jag tar hinken för att byta ut den mot en hel som fanns i boden där vi hade alla hundsaker. Snabbt innan det kommer någon. På vägen mot boden, som bara var cirka tjugo meter bort, öppnas köksdörren och hon kommer ut och frågar på ett misstänksamt, fräsande sätt som alltid: vad håller du på med? Vart ska du gå med hinken? Är den trasig? Va? Har du tagit sönder den? Jaha ja, du har förstås sparkat till den. Att du aldrig lär dig. Jag har ju för fan talat om att plast spricker när det är kallt. Hur jävla korkad får man vara? Hon stängde dörren med en smäll och jag stod kvar i tystnaden. Till och med de tjugotalet hundar som befanns sig i hundgårdarna runt mig var tysta. Hur kunde hon veta att jag hade sparkat till den?


Jag hann aldrig bli klar med tvätten. Precis som Askungen ropade hon på mig att jag skulle komma ner. Alltid var det något som skulle göras. Att ha sysslorna inne var mest att hjälpa till i köket. Min styvpappa lagade maten, men resten gjorde jag. Eller min bror om han hade sysslorna inne. Duka fram, duka bort, diska, torka rent och tömma sopor. Soporna var värst på vintern. Vi bodde långt ute på landet och närmaste granne var tvåhundra meter bort uppför en backe. Huset kunde jag inte se om jag stod ute på gården. Men stod jag på andra våningen och så ut genom mitt fönster i mitt rum så kunde jag se att det lös i deras fönster. Jag visste hur mysigt de hade det. Det var snälla människor och jag kunde ibland smita dit för att fika eller bara säga hej. De var bara tre i den familjen och flickan som bodde där hade en orgel. Den fick jag spela på ibland.


Redan på den tiden hade vi lite källsortering så alla matrester slängdes i en hink och resten i en påse. Påsen var bara att slänga i sopkärlet utanför grinden. Dit nådde lampan som satt på husknuten. Men innehållet i sophinken skulle grävas ner i dynghögen. Dynghögen låg bakom ladugården, bort från huset och allt ljus. Jag var ju så mörkrädd och hade bett några gånger att få gräva ner soporna när det var ljust. Men stod det på tavlan att det skulle tömmas på tisdagar så skulle det. På baksidan huset hade vi en farstu. Där hade vi alla arbetskläder. De kläder som vi tog på oss när vi skulle ut och arbeta och ta hand om alla djur. Det fanns ju fler djur än hundarna: katter, får, kor, grisar, höns, gäss, kaniner och kalkoner. Min jacka var så smutsig efter alla hundar som hoppat på mig, men jag brydde mig inte då hundarna var mina verkliga kompisar. De fick hoppa hur mycket de ville. De var ju så glada när jag kom. Så jag samlade allt mod jag kunde innan jag gick ut i mörkret. Jag tog på mig min smutsiga jacka, mössa, vantar och mina gummistövlar. Gummistövlar var de skor jag nästan bodde i större delen av året. Förutom på sommaren då. Gummistövlar med tunna sockar när det var lite varmare. Gummistövlar med raggsockar på vintern när det var kallt. Ibland hade jag dubbla vanliga sockar också. Men det fick inte bli så trångt i stövlarna så att det inte gick att vicka på tårna, för då gick det inte att få upp värmen om det blev för kallt.

Jag tog alltid den stora ficklampan. Om den fanns i farstun. Men ibland var den inte där. Någon hade samtidigt en annan syssla ute i mörkret och hade hunnit före. Jag gjorde alltid ett försök men jag visste redan innan jag frågat vad svaret skulle bli. Jag öppnade dörren till köket och ropade: finns det någon annan ficklampa? Jag ska gå ut med sophinken och det är så mörkt och jag tycker det är läskigt. Som så många gånger innan: Men herregud! Det är väl för fan bara att gå ut. Ögonen vänjer sig efter en liten stund. Var nu inte så mesig. Se så! Ut nu så du blir färdig någon gång!


Ljuset från huset lös upp de närmaste buskarna i trädgården och skapade dansande siluetter på ladugårdsväggen. De var hotfulla och skrattade alltid åt mig. Jag tog sats från grinden vid huset och rusade så fort jag bara kunde bort mot knuten vid ladugårdens slut. Men varje gång insåg jag mitt misstag, ögonen hann ju inte vänja sig vid mörkret alls. Jag fick stå vid väggen och väntar några minuter. De kändes som de längsta i mitt liv. Jag hörde ljud som aldrig var där på dagen. Jag skymtade monster som var otäcka och gigantiska. Alltid kände jag att borde ha kissat innan jag gick ut. Till slut kunde jag se lite och fick treva mig sakta fram upp på dynghögen. Om jag hukade mig lite och tittade upp mot himlen samtidigt, kunde jag ganska lätt hitta grepen som var som en befriande riddare med sitt ståtliga skaft. Resten gick på känsla för det gick inte att se någonting när jag tittade ner på marken. Jag hoppades verkligen att jag än en gång lyckats gräva ner det ordentligt så inte räven kunde gräva upp det igen. Spurten tillbaka var som om jag hade hela världens monster i hälarna efter mig. Väl vid grinden insåg jag att jag åter igen glömt att sätta grepen upp i dynghögen. Jag hade i all hast bara kastat den åt sidan, greppat hinken och rusat tillbaka. Jag går inte tillbaka! Om jag har tur ser ingen den imorgon bitti och jag kan sätta upp den när jag går till skolan.


Väl inne igen sköljde jag ur hinken och ställde tillbaka den under diskbänken. ”Det var väl inte så jävla farligt?” Hon gick förbi mig och fnyste lätt. Nej det var det inte sa jag, fast det inte var sant. Jag ville egentligen att hon skulle omfamnat mig och tröstat mig och sagt att jag var modig och duktig som klarat av det. Eller allra helst gjort det själv så jag hade sluppit. Men den tanken vet jag att jag inte ens hade. Mörkret var min stora rädsla och jag har i vuxen ålder undrat många gånger om mina styvföräldrar njöt av att se hur rädd jag var. Om det hade brytt sig så hade de väl sagt att jag inte behövde? Eller följt med mig så att jag inte behövde gå ut i mörkret själv. Tagit min lilla sjuåriga hand och sagt, jag går med dig så du inte behöver vara rädd.


Värst var det när jag skulle gå till skolskjutsen. Taxin som kom och hämtade upp mig fyrahundra meter längre bort, nedanför backen. I skogen. I mörkret. Bara träd runt vägen och inga gatlyktor. Efter jag hade hjälpt till med att ge hundarna mat och se till så att de hade vatten, gick jag in och bytte till skolkläder. Åt min frukost som fyra dagar av fem bestod av havregrynsgröt. Det var så äckligt med havregrynsgröt. Bara jag såg den så vände det sig i magen. Men det spelade ingen roll, det serverades bara gröt till frukost fyra dagar i veckan. På onsdagar fick vi mackor och te. Lyx! ”Jaha ja, när det är mackor då går det bra att käka minsann. Det ju jävligt märkligt, för när det är gröt då går det inte ner mycket!” Jag tyckte det inte var så konstigt. Det är klart att det går lättare att äta något jag tycker om än det jag inte tycker om.

Jag kom på ett knep för att slippa gröten. Min styvpappa gjorde alltid gröten när jag gick för att byta till skolkläder. När han var klar, ställde han fram allt och sedan ut för att se till så att allt var klart med hundarna. Då passade jag på att slänga min gröt på golvet till hundarna inne i köket. De slafsade snabbt i sig och jag gick hungrig till skolan, men stolt över mig själv för att jag än en gång lyckats slippa ifrån den äckliga havregrynsgröten. Min styvpappa kom tyvärr på mig efter ett tag och tog då med sig hundarna ut. Men mitt andra knep var att snabbt slänga ut det i slasken. Och om jag rörde runt ordentligt så åkte gröten ut i avloppet.


Efter ungefär hundra meter på vägen ner mot taxin så hade ögonen vant sig vid mörkret. Jag hade frågat efter ficklampa men som förut så var svaret givet. Det var ju för fan bara att vänja sig.

Om jag tittade upp mot himlen så kunde jag se vägen genom trädkronorna. Ibland hamnade jag utanför vägen, men då kände jag gräs och fick styra upp mina steg på vägen igen. Målet var att snabbt som möjligt ta mig ner till vägkrysset. För att slippa mörkret. Men jag gjorde samma misstag om och om igen. Väl nere fick jag ju stå stilla i mörkret och vänta. Allt mörker kvävde mig varje dag. Alla konstiga ljud från rådjur, ugglor och rävar gjorde mig så väldigt rädd. Många gånger grät jag. Helt övertygad att ett djur eller en ond människa skulle döda mig. Trots rädslan lärde jag mig skogens alla ljud. Och jag såg direkt när årstiderna vände. Jag såg när solen började gå upp tidigare och jag visste då att den skulle rädda mig i några månader ifrån mörkret. Jag kunde se de djur som under vintern gått själva, hade fått en liten följeslagare som ofta kunde stanna och titta nyfiket på mig. Jag kunde ge mig katten på att det vuxna djuret förmanade den lilla att det var inget att bry sig om. Jag kunde höra djurens lockrop på våren och jag såg fågelungar som provade sina vingar för första gången. Och den uggla som skrämt mig under hela vintern blev i ljuset stor och mäktig och ibland kunde jag fantisera att eftersom han är vaken under natten han nog vakat över mig i mörkret.

När jag så ljuset av strålkastarna från taxin när den kom från sjön var det alltid en befrielse. En räddning som kastade bort allt det hemska som hade omgett mig för en stund. Jag var en glad liten tjej på väg till skolan, till kompisar och roliga raster. Bort från hemmet och det som lurade i väggarna. Bort från det som ingen visste något om. För en stund kunde jag slappna av och bara vara ett vanligt barn i skolan.


Varje dag när klockan ringde tjoade alla barnen och var glada att dagen var slut och att de äntligen fick åka hem och leka. Jag tjoade jag också. Men jag var inte glad. Jag ville inte hem. Hemma väntade sysslor och jag fick ständigt vara på min vakt för att inte göra något fel. Var jag i skolan eller hos en kompis så kunde jag slappna av. Så ofta jag kunde frågade jag mina kompisar om vi inte kunde leka efter skolan. Jag visste att det krävde planering. Om jag skulle leka med en kompis så skulle ju någon annan göra mina sysslor. Min styvmamma svarade mig ofta på frågan om jag fick leka med en kompis: jaha då, det går ju så bra. Men vem ska sköta dina sysslor? Det får du allt se till att lösa först innan du åker någonstans. Med andra ord var jag tvungen att fråga mina syskon om de kunde ställa upp och göra dem för mig. De gjorde de ofta. Men inte gratis. Ofta resulterade upphandlingen i en uppoffring från mig också. Det kunde vara att jag skulle städa min brors rum den veckan, ge veckopengen till honom, eller ta hans sysslor en annan dag. Men det var det verkligen värt. Att få vara hos kompis och någon gång även sova över. Vilket himmelrike! Att få mysa med en familj som kramade sina barn, skrattade och sa att vi behövde minsann inte städa undan. Gå ni och lek istället så fixar jag det här. Så kunde kompisens mamma säga. Vilken snäll mamma! Och när vi lade oss för natten kom hon och kramade oss god natt och önskade att vi skulle drömma fina drömmar. Hemma satt de alltid och rökte vid TVn och vi fick gå in dit och säga god natt och själva gå upp till våra rum. Jag somnade alltid gott hos mina kompisar. Fast jag inte var hemma i min säng. Här kunde jag slappna av och inte behöva lyssna efter smygande steg utanför dörren till mitt rum.

448 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

Inte mycket nytt..

Nytt år - nya möjligheter! 😃 God fortsättning på er alla mina fina läsare! ❤️ Hoppas ni har haft det mysigt och varit med nära och kära i helgerna. Jag tillbringade julen med mina barn, sonens sambo

 

Subscribe Form

©2018 by Pernillas minnen. Proudly created with Wix.com

  • Facebook
  • Twitter
  • LinkedIn