Sök
  • Pernilla

En underbar helg

Nu har jag och min syster varit i Vara och hälsat på mina riktiga släktingar: min faster Sibban och hennes man Per-Ola, deras 3 barn med nästan alla respektive och barn, min andra fasters man Svenne, ett av hans barn med respektive. Vi glömde ta kort men det får jag lägga upp senare, men nedan är Susanne med faster Sigbritt och Per-Ola.




Under de två timmarna i bilen satt jag i tystnad och funderade. Tänk att jag blivit så låst vid tanken om att mina släktingar inte brydde sig om oss. Annars hade väl de tagit hand om oss? Med de orden växte jag upp och fått det till min sanning. Det stämde inte alls med verkligheten...


Samtliga mötte oss när vi kom fram på lördagen strax efter lunch på en gård utanför Vara. Alla stod innanför dörren när vi klev in! Jag kramade om dem alla och allas namn blev en enda härlig röra. Vilket mottagande! Så mycket värme och jag fick svälja många gånger för att tårarna inte skulle trilla nedför mina kinder.


Vi fick god middag och vi satt alla runt ett stort bord och började lära känna varandra. Minnen och berättelser om hur det var före och efter olyckan, vad vi jobbade med, hur vi hade växt upp och massa andra saker diskuterade vi blandat med skratt och tårar. Tänk att dessa fina människor lagt en hel dag och kväll för att vi alla skulle kunna umgås. Jag tror vi var 17, 18 personer!! Och vi åkte inte förrän strax innan midnatt.


Faster berättade att Farfar och Farmor och fastrarna ville ta hand om oss alla syskon, men det fick veta att vi skulle stanna i våra hemtrakter och att vi syskon skulle få hålla ihop. Men så blev det ju inte ändå, då jag och min bror Per adopterades iväg till Halland, Roger till andra fosterhem och Susanne som lämnades ensam kvar. Inga anteckningar eller besluts brev har skickats, det var bara tyst efter att det sagt i telefon.


Sommaren innan jag och Per blev hämtade var vi i Farmor och Farfars sommarstuga. Kortet jag tidigare lade upp när vi sitter jämte Farfar i trädgården är från sommarstället. Stugan har numera Sibban och Per-Ola och till sommaren hoppas jag att jag får möjligheten att åka dit. Kanske fler minnen kommer tillbaka? Jag frågade om det var så att det fanns en gammal träbrygga vid en massa vass, som vi badade vid..det var bara en stig ner till bryggan. Kanske är det därifrån jag har bilden av min bror under vattnet simmandes utanför bryggan? Vi pratade lite grand om att vi kanske kan ha en sommarfest på stället nästa år. Det hade varit fantastiskt! Alla kusiner, kusinbarn - allihop! <3


Mamma och pappa hade bott i Göteborg innan de flyttade till Småland. Mamma var ju uppvuxen där, så kanske hon ville närmare de sina. I Vetlanda så hade ju pappa symaskin- och barnvagns affären. Min faster hade givetvis köpt en fin barnvagn hos min pappa. Det var tydligen barnvagnar som var lite finare än vanliga. :-)


Vidare berättar Sibban att Farfar skickade presenter och gratulationsbrev till oss barn när vi fyllde år och till jul. Var tog de vägen? Var gjorde mina styvföräldrar av våra presenter vi fått av vår farmor och farfar? Jag hoppas vi hittar allt är vi en dag ska röja ut vårt barndomshem...


Jag hade med mig kort och Sibban visade kort från sina album. Jag hade några som Sibban kunde ta kopior på och tvärtom. Jag ska även skicka kopior på anteckningar som jag har fått till mig om vad som har hänt runt olyckan och våra placeringar. Det är ju inte bara jag och syrran som vill ha svar.


Tyvärr tog jag inte anteckningar under dagen. Jag var fullt upptagen med att berätta och lyssna på allt som sades runt bordet. Ibland kom det över mig och jag tänkte när jag stod i köket på gården där i Vara: här är jag med min syster och hälsar på mina släktingar. Mina RIKTIGA släktingar..som jag har blodsband till..som jag kan se vissa likheter med. Jag är någons! Inte den där kusinen som "inte är min riktiga, men är ändå min kusin", utan jag är på riktigt! Och jag är inte längre ensam. <3


Jag och syrran tog in på hotell och summerade dagen. Så trötta efter alla känslor och intryck. Men så glada och tacksamma. Tänk att människor runt om oss i vår uppväxt har ljugit så för oss. För oss barn om våra släktingar... jag undrar vad de fick ut av det? Sibban berättar att min andra faster Majlis ring till mina adoptivföräldrar för att prata med oss, men fick inte det. Det var ett avslutat kapitel! Men hon kunde höra oss barn i bakgrunden. Varför gjorde de så?


Men nu kan jag och Susanne steg för steg reda ut hur allt låg till och själva få sanningen.


Dagen efter åkte vi tillbaka till gården och tog en fika innan vi åkte hemåt. Det finns ju så mycket att ta igen och det kommer inte dröja länge innan jag åker upp igen. Det är ju bara 2 timmar bort!


Tack alla goa fina släktingar för att ni tar emot oss! <3


Och till mina läsare - var rädda om varandra! Ta vara på varandra! Ni har såå mycket bara genom att ha varandra <3


Imorgon kommer jag vara med i P4 Halland strax efter 11, för en uppdatering från första intervjun. Lyssna gärna! <3









603 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

En andra chans

En början på boken jag så länge tänkt skriva, Början kommer här. Resten kommer i en bok, färdig någon gång i framtiden. ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ En andra chans av Perni

 

Subscribe Form

©2018 by Pernillas minnen. Proudly created with Wix.com

  • Facebook
  • Twitter
  • LinkedIn