Sök
  • Pernilla

Första samtalet

Den 14 november, 1976 dog mina föräldrar i en bilolycka.


Vi var på väg hem från Eksjö, där vi firat Fars dag med min morfar. Jag var bara fem år gammal. Vi var fem i bilen, jag, mina två bröder och min mamma och pappa. Knappt en mil från Eksjö kolliderade vi med en älg. Tidningarna skriver att bilen girade av vägen och kolliderad med en tall. På några få sekunder förändrades allt. Jag minns ingenting.


Jag minns inte kollisionen. Jag minns inte de människor som hjälpte oss ur bilen. Jag minns inte min vistelse på sjukhuset. Eller minns jag lite ändå? Det finns bilder i mitt huvud som jag tror är minnen. Men det kan också vara drömmar som jag haft som liten och som jag har förvandlat till minnen. Jag minns inte tiden efter sjukhuset. Jag minns inte begravningen av mamma och pappa. Jag var ju inte ens där. Jag minns inte tiden innan olyckan hände heller. Jag minns ingenting.


Jag sitter med tidningsurklippen och funderar på hur allting gick till. Vem hjälpte oss ur bilen? Vem tog hand om mig på sjukhuset? Var bodde jag efter jag fick komma hem från sjukhuset? Vi var på barnhem. Vem tog hand om oss där?


Redan första dagen efter att jag har lagt ut mitt inlägg på sociala medier, tar en kvinna kontakt med mig via messenger. Hon säger att hennes pappa var en av dem som var först på plats. Nils-Gunnar Jonsson, på den tiden brandman och ambulansförare. Jag får hans nummer och hjärtat slår 100 slag i minuten trots att jag sitter helt stilla. Jag ska få prata med den personen som var där. En person som har sett allt, som hjälpte oss. Han finns! Jag bestämmer mig i samma stund att ring så snart jag kan.


Lite nervöst ringer jag upp och N-G svarar. Men i samma stund som vi börjar prata känner jag mig så tillfreds och jag blir lugn och lyssnar på hans berättelse; Vi fick larm om en trafikolycka med fem personer. När vi kom fram minns jag så väl er barn sittandes på vägkanten. Och när jag såg bilen förstod jag allvaret. Det gick inte att komma in på varken förar- eller passagerarsidan fram, då bilen var så ihop tryckt. Jag och räddningsledaren tog oss an höger sida där kvinnan satt. Det var så tragiskt då ni barn blev föräldralösa.

Vi pratar en stund om hur livet blev sedan för mig och jag berättar ifrån där jag har minnen, någon gång från 6,5 års ålder...


Jag känner på något vis att han är min hjälte! Han var den som försökte rädda mamma och pappa, trots att det var för sent. Han är den som försökte rädda mig ifrån det liv jag sedan fick...


Tack Nils-Gunnar! Du är min hjälte! <3







(N-G sitter på denna bild i baksätet och hans ben sticker ut genom dörren).

0 visningar

©2018 by Pernillas minnen. Proudly created with Wix.com