Sök
  • Pernilla

Måndagen den 15 november, 1976

Anette var bara 18 år när hon arbetade som timanställd vårdbiträde på avdelning kir 2. På morgonen den 15 november, 1976 möttes hon av barnen Gustafsson på en 2-sal med fyra sängar. Det var så trångt att man fick sick-sacka sig fram, säger hon. Sängen rätt fram i salen var ämnad för storasyster Susanne 13 år, som inte ännu kommit in till lasarettet. Susanne hade varit hos sin vän när olyckan inträffade. På morgonen visste vi barn fortfarande inte var våra föräldrar var. Ingen berättade någonting. Anette berättar att de fick inte under några omständigheter ta in tv på salen och alla radioapparater skulle stängas av och sladdarna skulle dras ut. Allt för att försäkra så vi barn inte skulle kunna se eller höra nyheterna.


Roger, min bror, var företagsam och upptäckte ganska snart att sladden var urdragen. Inte konstigt att inte radion fungerade!! Han bad Anette sätta i sladden, men hon fick komma med en dålig ursäkt att hon inte kunde krypa under sägen så gammal som hon var...


Min storasyster blev hämtad på måndag förmiddag hos sin vän, Siv. Hon hade fått stanna kvar över natten och det enda de hade berättat var att en olycka hade hänt familjen, men det var ingen fara. Susanne minns att hon försökte ta reda på information själv men lyckades inte.


Anette, fick besked att vår moster skulle tillsammans med läkare Håkan Ax berätta för oss barn vad som hänt. Hon vet inte om vi fick reda på det på måndagen eller tisdagen...Men hon fick lämna rummet när de två gick in.


Snart fick vi flytta in till en sal för sex sängar. När Anette berättade detta för mig i telefonen, så stoppade jag henne och frågar: hade jag sängen längst in till höger med nattduksbordet till vänster om sängen? Ja, det stämmer säger hon! Jag blir alldeles varm inombords, jag minns! Ett minne! <3


Jag låg i sängen fast vid mitt gips, med min kälke och sträck anordning för mitt ben. (Inte i gipsvagga som jag tidigare trodde). Enligt Anette var jag en glad flicka, men ibland kom vemodet över mig. Då höll jag ut mina armar och ville att sköterskorna skulle komma och krama mig... Förstod jag då varför inte mamma och pappa var där och höll om mig?


Jag var länge på lasarettet och min moster berättar att jag fick komma hem på permission till dem över jul. Kommer att tänka på sången: I en sal på lasarettet, där de vita sängar står, låg en liten bröstsjuk flicka, blek och tärd med lockigt hår...


Men varför jag fick stanna så länge, nästan 2 månader, förstår jag inte. Ingen stannar ju så länge med brutet med idag?! Måste hinna ringa och få tag i min journal.


När jag berättar vad jag har fått reda på idag, för min syster, säger hon att hon minns: "jag minns hur jag tog hand om dig, Pernilla och tröstade dig. ...jag gråter varje dag nu. Det är så mycket jag har förskjutit för att orka med genom livet och nu är det så mycket som kommer fram ur minnet.. det var en sån hemsk tid och jag var helt själv..jag hade ingen att ty mig till och jag mådde så dåligt.. Det är både jobbigt och skönt nu på samma gång att allt dras upp..."


Jag och min syster Susanne pratar mycket om allt som jag får reda på. Stackars min fina syster vad hon har fått gå igenom... :-(















Bild på mig i sängen på Eksjö lasarett 13 december, 1976. En månad efter olyckan. Tack så mycket för bilden, Anette. <3


Tusen tack Anette för din hjälp och att du delar med dig av dina minnen om vår tid tillsammans på sjukhuset. Tack för att du tog hand om mig. Tack för att du fortfarande hjälper människor inom vården, du är såå värdefull! Jag hoppas att vi snart ses! Du betyder mycket för mig! <3


Det så många människor som skriver till mig och om jag kunde skulle jag svara er alla, men jag inser att det finns ingen chans att jag ska hinna det. :-( Jag vill av hela mitt hjärta tacka alla som ger mig tips, som delger sina historier, som minns min familj, våra gamla grannar - alla som hör av sig till mig! Utan er hade det här inte varit möjligt! <3 <3 <3


Jag har fått in flera tips om Håkan Ax och imorgon ska jag försöka få tid att prova ringa. Tack så mycket för tipsen! Inför det samtalet är jag lite nervös..känns som han har många svar. Jag hoppas att han är ok att prata med mig. Håll tummarna för mig! <3


Idag fick jag ett email till mig: "jag var med i en av ambulanserna...ring om du vill!"...

1087 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

En andra chans

En början på boken jag så länge tänkt skriva, Början kommer här. Resten kommer i en bok, färdig någon gång i framtiden. ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ En andra chans av Perni

 

Subscribe Form

©2018 by Pernillas minnen. Proudly created with Wix.com

  • Facebook
  • Twitter
  • LinkedIn